” En dag sa min dotter att du kan inte lura varken oss eller dig själv längre. Nu måste du få hjälp.”

Om jag kan, då kan också… Sedan tystnar Eva. Hon vet hur lätt det är för andra att ha åsikter. Men hon kan inte låta bli att säga vad hon tycker om sin syster.
– Hon är likadan som jag var. Jag åker inte till henne om hon ska dricka, då får det vara, jag stannar hemma. Det går inte att påverka henne.
– Men jag var ju likadan.
Hon berättar öppet:
– Nu ser jag allt så tydligt, alla bortförklaringar, alla konstiga beteenden, allt…
Så ler hon allt större, låter tystnaden ta över innan hon fortsätter:
– Fast i dag mår jag bra och är glad. Tidigare flydde jag från allt, ville aldrig konfronteras med sanningen.

Eva kom till Vårnäs i maj 2012, fylld av förnekelse.

– Jag hade inga problem och behövde inte alls någon hjälp. Jag hade kontroll.
Det hade hon inte alls och då fick hon hjälp att själva göra upptäckten.
Alkoholen har alltid funnits i hennes liv. Hon är yngst av sex syskon och alla var beroende, även föräldrarna.
– Det var en ständig kamp. Alltid de där tankarna, måste till bolaget och köpa sprit. 

Redan i första äktenskapet förekom det mycket drickande. När paret flyttade ut på landet ökade drickandet. Inte minst via en hembränningsapparat. 


Eva förmådde minska konsumtionen något när barnen var små, men sedan det fjärde barnet föddes 1984 och alla blev större kom alkoholen allt mera in i vardagen. Under de här åren jobbade hon inom vården varannan helg.

– I bilen hade jag en mätare där jag kunde se om jag kunde köra eller ej. Men jag satte mig i bilen ändå många gånger.
– Och så kunde jag säga till mig själv ”aldrig mera”. Nästa gång upprepades allt.

På mitten av 90-talet var det som värst.
– Jag såg det som ett normalt beteende.
– Jag drack allt, vin, dåligt hembränt, starksprit, gammal glögg, allt som gav ett rus.
2000 separerade paret, men det dröjde inte länge innan Eva hamnade i ett nytt förhållande med samma beteende.
– Han drack också. Och jag trillade dit igen.
Hon försökte jobba och dölja drickandet genom att vara oerhört effektiv.
– Nästan slaviskt, för att straffa mig själv.
– Innerst inne var jag medveten om att jag agerade fel. Men det spelade ingen roll, spriten betydde mycket mera.

Och det skulle bli värre.

– Det var ett olyckligt förhållande från början. Jag begriper inte hur jag resonerade. Det gick åt mycket alkohol och hennes lön räckte inte till.
– Jag började spela på nätet. Men mina pengar försvann snabbt så jag började ta från min sambo. Ibland vann jag lite grann och satte in på hans konto. Men jag var livrädd för att bli avslöjad och gick omkring i ständig skräck
– Sov bara två-tre timmar varje natt med en fruktansvärd ångest. Då var spriten bra att ha.

Döttrarna försökte prata med sin mamma som vägrade lyssna. Eva höll fullständigt på att tappa greppet om sitt liv.
– En dag kom han på allt.
– Det var fruktansvärt.
Hon går inte in närmare på vad som skedde, men paret kom till en överenskommelse som gick ut på att hon skulle betala tillbaka allt. Eva skaffade egen lägenhet. Frågan var vad som nu skulle ske.
– Inte något av mina barn hade gillat mitt förhållande och såg nu förhoppningar. Jag skärpte mig och började bli mer omtänksam. Jag skapade så kallade mormordagar när jag ägnade all tid till barn och barnbarn.

När Eva kom hem blev hon en annan…

– Jag drack ikapp. Det blev som en belöning för att jag hade varit duktig.
Men nu närmade sig stunden då vändningen ändå skulle ske.
– En dag konfronterade dottern mig, ”Jag vet allt, mamma, du kan inte lura varken oss eller dig själv längre. Nu måste du få hjälp. Här har du telefonnumret till Vårnäs behandlingshem. ”
– Jag slog bakut, inte ska jag, jag har kontroll, svarade jag så där patetiskt.
Men när Eva blev ensam gick hon in på Vårnäs hemsida och skrev ett mail dit.
– Jag bad dem kontakta mig, det gick några dagar, sedan ringde de och karln där sa att jag var välkommen den dag jag kände mig beredd.


Skulle hon våga, orkade hon, hade det någon betydelse – frågorna var många.
– Jag jobbade då på dagis och jag minns hur jag var ute med mina ungar på utflykt när jag gick undan en kort stund och ringde Vårnäs och sa ”jag kommer”.
Ett stort steg, knappt möjligt att ta, men alternativet var ännu värre.
– Dottern blev hur glad som helst.
– Och väl där föll allt på plats, hur fel jag hade burit mig åt men nu kunde jag erkänna allt.
– Jag berättade också allt för arbetskollegorna, de visste säkert utan att ha sagt något. Vissa grät när jag erkände allt inför för hela gruppen. 

– Om suget, det som slet sönder, om det nästan oåterkalleliga att bara dricka en gång till.

– Men nu blev allt så tydligt, alla argument föll i bitar. Jag var riktigt bräcklig och kände att jag höll på att förlora barn och barnbarn. Och jag hade skulder, kronofogden hade satt klorna i mig.

Hon skrev in sig på Vårnäs, spänd och osäker, och utan att egentligen veta vad som skulle ske.
– Där stod jag öga mot öga mot andra som hade betett sig likadant. Jag var inte ensam, bara den egentligen självklara insikten betydde mycket.
– Och så det totala erkännandet. Utan det hade det inte gått.
– På Vårnäs fick jag verktygen till att sluta, att se det viktigaste med mitt liv och inse att man bara lever en gång. 

Det låter nästan lite löjligt, det vet vi väl, men det blir så klart och man får så starka känslor, så mycket kraft till att verkligen göra något åt situationen.


Under alla år har Eva vetat om att hon haft lätt att lära. Att hon verkligen bär på något bra. Trots flödet av sprit förmådde hon utbilda sig till förskolelärare och sedan ta sikte på lärarhögskolan. Via högskoleprovet kom hon in och för några år förmådde hon ta examen.

– Det har fått mig att gråta många gånger. Vad hade jag kunnat göra med mitt liv egentligen.

I dag har hon lärt sig att fungera utan alkohol.
– Jag har tagit några återfall och varit på tre återbesök. Jag klarade inte trycket, helt enkelt.
– Men sedan maj 2012 är jag fri. Jag får inte ta en droppe. – Jo, ibland kan jag känna en väldig saknad. Men nu står jag emot. – Jag inser att jag är en konstig figur som inte ens kan ta ett glas vin. Men då är det kört.

Eva bytte jobb efter behandlingen.

– Jag kände att jag ville börja om, men jag berättade ändå om min bakgrund när jag samlade kollegorna och efteråt kom flera fram och tyckte att jag hade varit jätteduktig.
Hon ler och söker också lite uppmuntran när hon en stund senare går förbi Systembolaget.
– Jag lever fortfarande på existensminimum. Men jag har jobbat lite med städning och tjänat några kronor extra. I nästa vecka gör jag min sista inbetalning till kronofogden. Då har jag betalat tillbaka 250 000 kr
– Jag ser ett nytt liv framför mig.