Hans missbruk blev bara värre och socialen kopplades in. Familjen blev granskad och ifrågasatt. Annika kände sig skyldig.

– Plötsligt blev jag problemet. Att jag var på honom för mycket, de trodde att jag var en tjatig mamma.
Tillvaron blev värre än vad hon kunde föreställa sig. Ständig oro med sonen ute på stan utan att hon visste vad han gjorde. Ständiga samtal på skolan. Ständiga möten med polisen och socialen.
– Det kunde vara fyra möten i veckan.

– Själv jobbade jag häcken av mig för att försöka försörja oss.

För två år sedan gick hon in i väggen.
– Jag orkade inte, jag blev och kände mig fruktansvärt ensam.
– När man får veta av socialen att ens egen son inte ens får komma hem och fira jul med sin syster och sin mamma, då blev det bara stopp. Hur mycket man än stålsätter sig och hur positiv man än försöker vara. Det beskedet var lika med att jag vara en usel mamma.

Alex blev fosterhemsplacerad, men trivdes inte hos den familjen. Antingen rymde han på nätterna för att träffa sitt gäng för att få sin drog eller göra inbrott, annars kom han hem till mamma. Nu hade missbruket gått så långt att han genomgått en personlighetsförändring.
– Han blev för första gången uppkäftig och empatilös.
– Det gör ont att säga det, men ibland kändes det som att han inte var mitt barn längre. Han var en fruktansvärd missbrukare.

Alex kom inte ur den onda cirkeln med allt vad det innebar.
– Han var förbjuden att ta sig hem till mig. Och jag fick rådet att inte släppa in honom om han ändå kom.
Vid ett tillfälle rymde han från fosterhemmet och var borta i två månader.
– Det var fruktansvärt. Ingen visste var han fanns och ingen gjorde något för att hitta honom. Till slut blev det jag som åkte runt och letade. Jag fann honom redlös på stan.

Alex använde inte bara knark själv, nu hade han också börjat sälja. Det kunde bara sluta på ett sätt, han hamnade på anstalt.

– När han nån gång kom på besök här pep telefonen hela tiden, det var kunder som ringde. Och en stund senare försvann han ut i natten.
– Och hur mådde jag då där jag låg i sängen och försökte sova.

Notera, det är en 15-åring det handlar om. Annika fortsätter:
– I fjol började jag ana att det var riktigt illa. Jag fick veta att han hade blivit ortens största säljare av knark.
– Men han fick allt större skulder. Han erkände att han inte hade betalat langarna ordentligt och nu låg han risigt till.
– Han tyckte att det var bäst att jag som mamma visste så litet som möjligt. Men nu var han bedrövad och visste inte vad som skulle ske. ”Jag har inga pengar, det är kört. Nu är de inte schyssta längre, jag har redan fått en andra chans.” Alex var rädd och insåg att vad som helst kunde hända:
– ”Kan du ordna något, jag måste ha någonstans att ta vägen”, sa han desperat. Nu har sonen varit borta i drygt ett år, han vistas på hemlig ort och har fått skyddade personuppgifter.
– Han har blivit lugnare, men han vet att langarna jagar honom.

Ovisshet och ensamhet gjorde hennes liv nästan outhärdligt. Hon själv höll på att gå under.
– Jag har försökt att klara mig på egen hand, men nu kände jag att kraften bara försvann och jag inte kunde behålla jobbet.
Hon gick till socialen men ingen engagerade sig. Hon ringde till vårdcentraler i jakten på möjligheten att få träffa en drogterapeut.
– Ni måste hjälpa mig, vädjade hon.
Då möttes hon för första gången lite förståelse.
– En ny chef på socialen lyssnade. Hon tog faktiskt initiativ till ett möte där jag fick komma och berätta inför alla anställda om mina erfarenheter och peka på
svagheterna i deras sätt att agera.
Hon fick också delta på ett alu-möte.
– Då begrep jag, det är inte bara jag som har det så här.
Den stunden och med den insikt hon fick där och då innebar en vändning.

Annika fick även rådet att skriva till socialen och berätta allt. Det gav resultat. Hon kunde få åka till Vårnäs och lämpligast var att delta på en anhörigdag.
– Jag testar, tänkte jag. Hade aldrig hört tals om Vårnäs och jag visste inte var det låg. Men då var jag så skör att jag tog vad som helst.
– Jag kan erkänna, jag ville dö när det var som värst.

Själv har hon aldrig missbrukat, däremot har hon kompisar som gör det.

– Men jag förstår inte begäret.
Hennes fosterpappa var alkoholist och mamman drack. Hon blev fosterbarn när hon var fyra år. Där fanns det två andra fosterbarn och ytterligare tre barn.
– Det var inte den mest harmoniska miljön, säger hon kort.
Själv har hon en inställning att alltid försöka vara glad, hur hon nu har orkat.

Nu skulle hon bli belönad. Som hon själv säger:
– På Vårnäs nollställde jag mig själv.
– Jag fick frågan ”vem är du?” och jag funderade länge, men jag blev svarslös. Hjälpsam hade jag velat säga.
– Jag har aldrig prioriterat mig själv, jag har aldrig tillhört någon, men jag hade skapat min egen familj. Och så gick allt snett.
Annika kunde betrakta sitt liv utifrån och mitt i allt elände upplevde hon att hon befriades från skuld.
– I dag är jag en annan person. Jag känner mig starkare. Och jag har kunnat börja en utbildning, bara det, säger hon och skrattar högt.

Hon talar varmt om mottagandet, samtalen och umgänget på Vårnäs.
– Det är fantastiskt vackert. Minns när jag kom dit första gången hur inbjudande det kändes.
Den där lite slingriga grusvägen, gärdena och så själva husen.
– Det finns inget som är så lugnande som naturens skönhet.
– Jag var där tre dagar 2012 i maj och därefter har jag gjort tre återbesök och deltagit på en hemvändardag.
Fast helst skulle hon ju slippa att behöva åka dit.

Sonen, då?

– Han har varit nykter sedan november. Han mår bättre men är skyldig langare pengar och bor fortfarande på hemlig ort. Tänk om han kunde få komma dit.